Etik i medierna

Vad får egentligen media publicera och hur långt får journalister egentligen gå? I dagens massmediala samhälle tycks gränserna för etik ständigt tänjas till det allra yttersta. Ibland kan man tycka att medier gått för långt och att det saknas en grund för att publicera människor privata liv. Man undrar om verkligen allt medierna publicerar är till allmänhetens nytta eller om det är bara är till för att stilla människors nyfikenhet.

Svensk massmedia regleras genom pressetiska regler och lagstiftning som finns utformade i Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsordningen. De pressetiska reglerna finns samlade i Spelregler för press, tv och radio och består av 17 skrivna regler som media bör ta hänsyn till vid nyhetspublicering. Reglerna är inte lagar utan snarare ett ramverk som journalister bör hålla sig inom vid utgivande av nyheter. (Häger, 2010) Det pressetiska regelverket anger att media skall ges stor frihet vid utövandet av sin uppgift men att den enskilde skall skyddas mot publicitetskador utöver det som lagen erbjuder. Det är en väldigt svår balansgång mellan allmänhetens rätt och önskan till information och enskilda individers rätt till personlig integritet. Vad är egentligen okej att publicera? Var går gränsen?

I radioprogrammet från 2009 tas fallet upp om mordet på den 26-årige homosexuella man som mördades i sitt hem strax före jul 2008. Två unga män, 15 och 17 år gamla grips kort efter mordet misstänkta för brottet. Det kommer snart fram att båda pojkarna är djupt troende muslimer och tillhör samma religiösa församling. Den 17-årige pojken driver en blogg med extrema islamistiska åsikter. I medier börjar det spekuleras om att de misstänktas religiösa bakgrund kan vara motivet bakom mordet. På nyhetsdiskarna runtom i Sverige går diskussioner hett kring vilka uppgifter man ska och inte ska publicera om mordet. Är det relevant att gå ut med de misstänktas religion och etnicitet? Sydsvenskan valde att inte publicera uppgifter om männens religiösa bakgrund eller bloggen med extrema islamistiska åsikter då polisen avfärdat hatbrottsmotivet. Medan Aftonbladet valde att berätta allt och spekulerar fritt i artikeln om att mordet kunde vara ett hatbrott. Aftonbladets chefredaktör och ansvariga utgivare Jan Helin menar att man inte ska förtiga. Var det vad man gjorde på Sydsvenskan? Nyhetschefen på Sydsvenskan, Jonas Nygren menar att det inte handlar om att mörka utan att veta vad man skriver och ha täckning för det man skriver. Sydsvenskans ställningstagande kan ha sin grund i Spelregler för press, radio och tvs tionde punkt ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. Jag anser att Aftonbladet agerat felaktigt genom att spekulera fritt kring motivet bakom mordet grundat på uppgifter som inte bekräftats av polis eller åklagare.

Varför valde Aftonbladet att publicera dessa uppgiftet med inte Sydsvenskan? Återigen tror jag att detta tar sin grund i de två föreställningar som är grundläggande för nyhetsvärdering. Den marknadsstyrda föreställningen är vad medierna tror att människor vill ta del av och handlar uteslutande om vad människor efterfrågar. Medan den normativa föreställningen handlar om vad medierna anser människor bör ta del av. Aftonbladet publicerade vad dem visste skulle sälja lösnummer och ville skapa en debatt kring folks fördomar om muslimer. En kvällstidning som Aftonbladet är beroende av att sälja många lösnummer och behöver rubriker för att locka läsare. Vilket troligen är förklaringen till att Aftonbladet gick lite för långt denna gång och tänjde på den etiska gränsen.

Mediernas roll är att förmedla och ge en sanningsenlig bild av verkligheten till människor. Frågan är vilken information som kan anses vara av allmänintresse. I fallet med den mördade 24-åringen i Malmö anser jag att gå ut med den mördades sexuella läggning är lika illa som att publicera gärningsmännens religiösa bakgrund om det saknar betydelse i brottsmålet. Vilket också nämns i den tionde punkten i Spelregler för press, tv och radio. Om media publicerar offrets sexuella läggning anser jag att gärningsmännens religiösa åskådning även ska nämnas. Medias viktiga roll är ju att berätta sanningen och vara objektiv. Men att tidningar spekulerar fritt om motiv bakom mord och andra brott går emot allt vad pressetik innebär. När media agerar förstahandens domstol kan mycket gå fel. Det drabbar inte bara de misstänkta utan även deras anhöriga. Vid mordet på Anna Lindh 2004 anhölls och häktades en man som skäligen misstänkt. Trots att mannen endast var misstänkt enligt den lägre graden och att polis betonade att man arbetade med flera olika spår, publicerade tidningar mycket privata detaljer om mannen och en nyhetstjänst namngav mannen på sin hemsida. När mannen släpptes i samband med att polisen grep Mijailo Mijailovic blev kritiken mot tidningarna var mycket stark och man ifrågasatte relevansen i de detaljer som publicerats. Detta är ett tydligt exempel när media agerat felaktigt och hängt ut en oskyldig person som misstänkt för mord.

Pressforskaren Stig Hadenius menar dock att om man publicerar namn på personer som blivit dömda eller som misstänkts för brott kan man skydda allmänheten. Ett skäl till att publicera misstänkta brottslingars namn innan de blivit dömda är att det kan leda till fler vittnen. Enligt forskning vill allmänheten i större utsträckning än journaliskåren se publiceringar av misstänkta eller dömda brottslingars namn. ”Medierna diskuterar ständigt konsekvenserna av en publicering, men aldrig vad konsekvensen blir om man inte publicerar” säger Hadenius. Hans ord är tänkvärda och givetvis kan publicering av namn skydda allmänheten. Efterlyst i tv3 är ett lysande exempel då polisen har fått upplysningar om brott genom publicering av uppgifter och bilder på brottslingar. Att dömda sexualbrottslingar inte hängs ut med namn kan jag ibland bli väldigt upprörd över. Det känns som att man försöker skydda brottslingarna mer än offren och allmänheten. Men precis som Börje Hällström säger så kan nog inte allmänheten hantera sådan information och det finns en risk att människor tar lagen i egna händer. Det gäller att fundera över den skada publicering av namn kan medföra. Personen som har begått ett brott har kanske berövat sin rätt till offentligt skydd men man måste ta hänsyn till oskyldiga personer i sammanhanget såsom barn och anhöriga.

Medier bör vara försiktiga med att publicera namn på misstänkta brottslingar om risken finns att uppgifterna är felaktiga eller om det kan skada oskyldiga människor. I Spelreglerna för press, tv och radio står det ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges”. Det återstår att se hur långt massmedia är beredda att gå och om gränserna för etik kommer tänjas ytterligare med ett pressetiskt regelverk med stort tolkningsutrymme.

Källor

(Medierna 2009-01-31) Hämtad från: http://sverigesradio.se/sida/ljud/1576061

Häger, Björn. (2009). Reporter-en grundbok i journalistik. 1. Uppl. Stockholm: Nordstedts