Blogg D The elements of journalism

I dagens mediesamhälle har var och en möjligheten att göra sin egen röst hörd. Man behöver inte längre vara journalist för att påverka och förmedla, sätta igång debatter och skapa opinioner. I och med den tekniska utvecklingen och mediers digitalisering har internet kommit att bli det starkaste verktyget och plattformen för informationsflöde. Idag är det inte bara nyhetsredaktioner som styr informationsflödet utan vem som helst med internetåtkomst. Sociala medier är en del av det nya medielandskapet och har påverkat och förändrat de redaktionella nyhets- och informationskanalerna. Tryckta informationskanaler, radio och tv måste numera förhålla sig till att information och uttalanden kan publiceras av vem som helst och nå fram till många människor enkelt och snabbt. Den traditionella journalistiken utmanas av de sociala medierna och frågan man kan ställa sig, hur ska den goda journalistiken överleva det nya mediesamhället?

Men vad är då god journalistik? I boken The Elements of Journalism: what newspeople should know and the public should expect har författarna Bill Kovach och Bill Rosential fastslagit nio punkter som man bör förhålla sig till för att utöva god och sanningsenlig journalistik. Grundtanken med de nio punkterna är att journalisten ska stå för en oberoende källa till information vilket är en av grundstenarna i ett demokratiskt samhälle. Den första av de nio punkterna är ”Journalism´s first obligation is to the truth”. En journalist ska alltid förmedla sanningen. Information och uppgifter ska vara korrekta och ha täckning. Journalister får inte överge rollen som förmedlare av verkligheten, den objektiva verkligheten. Men det nya mediesamhället utmanar den traditionella journalistiska normen om opartiskhet. Den traditionella journalistiken som grundar sig i objektivitet och opartiskhet får allt svårare att försvara sin ställning. Kravet på opartiskhet och objektivitet har minskat i och med den stora mängden av information- och nyhetsrapportering från alla håll och kanter. Men var drar man gränsen för vad som är journalistik? Bloggare och twittrare har ju inte samma journalistiska ansvar som en reporter på en nyhetsredaktion men dom är fortfarande journalister? Eller? Gränsen för vem som är journalist och bloggare i dagens mediesamhälle är inte självklar. Kovach och Rosentiel uttrycker det ”The problem is that you see journalism disappearing inside the larger world of communications”.

Bloggosfären har beskrivits som den främsta arenan för sociala medier. Sociala medier så som bloggar kan till skillnad från gammelmedia innehas och användas av vem som helst och tiden från publicering till läsare är kortare. Bloggar och bloggnätverk har en viktig roll när det gäller att skapa opinioner, sprida nyheter och personliga åsikter. Blogginlägg publiceras och sprids i bloggosfären och gör det möjligt för dialog och åsiktutbyte mellan bloggare och läsare.  Sociala medier innebär en större möjlighet för läsare att interagera och kritisera informationsflödet. Vilket är en av de punkter som bör uppfyllas för god journalistik enligt Kovach och Rosentiel, ”It must provide a forum for public criticism and compromise.”

Isabella Löwengrip, mer känd som ”Blondinbella” driver en av Sveriges största bloggar just nu och har över en och en halv miljon läsare varje vecka. Hon har med sin blogg mer makt att påverka än de flesta tryckta dagstidningar i Sverige. Många bloggare har varken journalistutbildning eller journalistisk skicklighet men har kommit att bli de nya makthavarna och betydande opinionsbildarna. Frågan är kanske inte längre huruvida man är en journalist eller inte utan hur man förmedlar och gör sin röst hörd. Kovach och Rosenstiel menar att, "The question people should ask is not whether someone is called a journalist. The important issue is whether or not this person is doing journalism".

Nu när det visat sig att internet är här för att stanna och inte är någon fluga, är det väl hög tid för de konservativa journalister som förnekar att sociala medier har en framstående position i informationsflödet att inse potentialen med denna utveckling. Som Martin Jönsson uttrycker det i sin artikel på Svenska Dagbladet, ”Journalistiken i sig behöver inte förnyas. Den behöver bara förbättras. Bli noggrannare och kunnigare. Mer angelägen. Engagera mer. Och här är tekniken-och nätets och mobilens nya möjligheter till nischning, snabbhet, visuellt berättande och interaktivitet- naturligtvis en enorm möjlighet”.  Traditionella och konservativa journalister måste förhålla sig till att sociala mediers betydelse i informationsflödet inte är något tillfälligt fenomen utan en verklighet som är här för att stanna. Precis som Kovach och Rosenstiel menar, är ett levande information- och nyhetsflöde tecken på en väl fungerande demokrati, “The more democratic the society, the more news and information it tends to have”,

Blogg C När blir journalistik fiktion?

”Tjejernas värld är fortfarande väldigt begränsad och något av en ond cirkel. Om hon är avancerat klädd eller utmanande till sättet så kan hon bli våldtagen, och om hon blir det så är det ingen riktig våldtäkt eftersom hon själv bad om det”
Flickan och skulden skriven av Katarina Wennstam, handlar om samhällets syn på våldtäkt. Även om det har gått 12 år sedan boken publicerades så verkar inte samhällets bild av våldtäkter förändrats särskilt mycket, även om en hel del har förändrats i lagstiftningen. I denna 200-sidor långa reportagebok redogör författaren för samhällets syn på kvinnliga våldtäktsoffer och hur de döms av samhällets normer och fördomar. Precis som titeln lyder inriktar sig författaren främst på skuldfrågan vid våldtäktsfall. Varför får kvinnan skulden för våldtäkten och inte förövaren? Varför anses det vara våldtäktsoffrets eget fel i vissa situationer? Varför ska det spela roll vad våldtäktsoffret har för kläder på sig?

”När Jonna vaknar i gryningen vet hon först inte var hon är. Den första tanken som slår henne är att hon är naken. Nästa tanke är att hon inte har kvar något pubeshår mellan benen. Inget alls. Sängen är grisig. Lakanen är nerspydda, det stinker kiss och är fortfarande blött. Kladdigt också. Och där är blod. Men inga kläder”

Bokens första kapitel Uppklädd och utmanande inleds med ett skönlitterärt stycke om sommarnatten då Jonna blev våldtagen på en fest. Författaren beskriver detaljerat miljön och Jonnas tankar och känslor när hon vaknar upp. Den fruktansvärda händelsen är gestaltad på ett levande sätt och väcker starka känslor hos mig som läsare. De skönlitterära styckena varvas med granskande reportage och fakta från bland annat intervjuer och rättegångar.  Författaren blandar inlevelserik skönlitteratur, vilket gestaltar huvudpersonernas upplevelser och känslor, med faktagranskande journalistik i form av källor och etik. De skönlitterära styckena ger boken liv och inlevelse medan journalistikens faktagranskande gör den trovärdig. Således skulle jag beteckna Flickan och skulden som new journalism.

Marc Weingarten definierar new journalism som “journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”. Han menar att reportage, precis som all god journalistik bygger på gedigen research och fotarbete, skillnaden är hur man framställer materialet och skriver sin artikel. I new journalism används samma berättarteknik som romanförfattare. Jan Gradwall menar att new journalism är en möjlighet att få det bästa av två världar, litteraturens inlevelseförmåga och journalistikens gedigna faktagranskande. I Flickan och skulden använder sig författaren av denna typ av skrivande. Den berättande journalistiken förmedlar fakta på ett sätt som gör den mer levande och engagerar mig som läsare. De detaljrika beskrivningarna i boken får mig att leva mig in händelserna och väcker starka känslor hos mig.

Även om böcker har en friare form av journalistik, en mer skönlitterär journalistik tycker jag att vissa krav ändå bör ställas på sanning, källkritik och etik. Författaren till Flickan och skulden uppfyller dessa krav genom att hon använder sig av olika källor som exempelvis intervjuer och domstolsbeslut. Man kan självklart ställa sig kritisk till sanningshalten i boken. Stämmer citaten? Varför använder sig författaren av fiktiva namn?

Ett fall där trovärdigheten gick förlorad är boken Gömda skriven av Liza Marklund. Marklund fick mycket kritik för att berättelsen om den misshandlade huvudpersonen ”Mia” var påhittad. På bokens omslag står det att det är en sann historia men många hävdar att Marklund har förvanskat sanningen. Kanske skulle Marklund istället ha skrivit ”bygger på en sann historia” på omslaget för att inte förvirra läsarna. Var går egentligen gränsen mellan sanning och fiktion? Personligen anser jag att kritiken mot Marklund är något överdriven. Man måste se boken i sitt sammanhang, Marklund belyser ett viktigt samhällproblem precis som Wennstam i sin bok Flickan och skulden. Som Anders Sundelins skriver i Dagens Nyheter spelar det kanske inte sådan stor roll om det är new journalism eller inte. Det handlar kanske inte om de små detaljerna utan att författaren fångar känslor och upplevelser hos huvudpersonerna. Rädslan hos kvinnan som blir slagen och jagad av sin före detta man eller förnedringen hos tjejen som vaknar upp dagen efter hon blivit våldtagen. Naturligtvis kan förvanskning av sanningen och oklarheter skada journalistikens trovärdighet. Journalister borde kanske vara tydligare med vad som är verklighetsbaserat och vad som är fiktion.

Denna skönlitterära form av journalistik är viktig för journalister för att kunna gestalta händelser och känslor på ett levande sätt och som berör läsare. Det är något som både Wennström och Marklund har lyckats med i sina böcker.  Det tog mig endast några timmar att läsa Flickan och skulden men boken kommer leva kvar hos mig länge för den berörde mig starkt och gjorde ett djupt intryck.

Källor

http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du

Wennstam, Katarina, Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt (2002), Albert Bonniers Förlag

Etik i medierna

Vad får egentligen media publicera och hur långt får journalister egentligen gå? I dagens massmediala samhälle tycks gränserna för etik ständigt tänjas till det allra yttersta. Ibland kan man tycka att medier gått för långt och att det saknas en grund för att publicera människor privata liv. Man undrar om verkligen allt medierna publicerar är till allmänhetens nytta eller om det är bara är till för att stilla människors nyfikenhet.

Svensk massmedia regleras genom pressetiska regler och lagstiftning som finns utformade i Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsordningen. De pressetiska reglerna finns samlade i Spelregler för press, tv och radio och består av 17 skrivna regler som media bör ta hänsyn till vid nyhetspublicering. Reglerna är inte lagar utan snarare ett ramverk som journalister bör hålla sig inom vid utgivande av nyheter. (Häger, 2010) Det pressetiska regelverket anger att media skall ges stor frihet vid utövandet av sin uppgift men att den enskilde skall skyddas mot publicitetskador utöver det som lagen erbjuder. Det är en väldigt svår balansgång mellan allmänhetens rätt och önskan till information och enskilda individers rätt till personlig integritet. Vad är egentligen okej att publicera? Var går gränsen?

I radioprogrammet från 2009 tas fallet upp om mordet på den 26-årige homosexuella man som mördades i sitt hem strax före jul 2008. Två unga män, 15 och 17 år gamla grips kort efter mordet misstänkta för brottet. Det kommer snart fram att båda pojkarna är djupt troende muslimer och tillhör samma religiösa församling. Den 17-årige pojken driver en blogg med extrema islamistiska åsikter. I medier börjar det spekuleras om att de misstänktas religiösa bakgrund kan vara motivet bakom mordet. På nyhetsdiskarna runtom i Sverige går diskussioner hett kring vilka uppgifter man ska och inte ska publicera om mordet. Är det relevant att gå ut med de misstänktas religion och etnicitet? Sydsvenskan valde att inte publicera uppgifter om männens religiösa bakgrund eller bloggen med extrema islamistiska åsikter då polisen avfärdat hatbrottsmotivet. Medan Aftonbladet valde att berätta allt och spekulerar fritt i artikeln om att mordet kunde vara ett hatbrott. Aftonbladets chefredaktör och ansvariga utgivare Jan Helin menar att man inte ska förtiga. Var det vad man gjorde på Sydsvenskan? Nyhetschefen på Sydsvenskan, Jonas Nygren menar att det inte handlar om att mörka utan att veta vad man skriver och ha täckning för det man skriver. Sydsvenskans ställningstagande kan ha sin grund i Spelregler för press, radio och tvs tionde punkt ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. Jag anser att Aftonbladet agerat felaktigt genom att spekulera fritt kring motivet bakom mordet grundat på uppgifter som inte bekräftats av polis eller åklagare.

Varför valde Aftonbladet att publicera dessa uppgiftet med inte Sydsvenskan? Återigen tror jag att detta tar sin grund i de två föreställningar som är grundläggande för nyhetsvärdering. Den marknadsstyrda föreställningen är vad medierna tror att människor vill ta del av och handlar uteslutande om vad människor efterfrågar. Medan den normativa föreställningen handlar om vad medierna anser människor bör ta del av. Aftonbladet publicerade vad dem visste skulle sälja lösnummer och ville skapa en debatt kring folks fördomar om muslimer. En kvällstidning som Aftonbladet är beroende av att sälja många lösnummer och behöver rubriker för att locka läsare. Vilket troligen är förklaringen till att Aftonbladet gick lite för långt denna gång och tänjde på den etiska gränsen.

Mediernas roll är att förmedla och ge en sanningsenlig bild av verkligheten till människor. Frågan är vilken information som kan anses vara av allmänintresse. I fallet med den mördade 24-åringen i Malmö anser jag att gå ut med den mördades sexuella läggning är lika illa som att publicera gärningsmännens religiösa bakgrund om det saknar betydelse i brottsmålet. Vilket också nämns i den tionde punkten i Spelregler för press, tv och radio. Om media publicerar offrets sexuella läggning anser jag att gärningsmännens religiösa åskådning även ska nämnas. Medias viktiga roll är ju att berätta sanningen och vara objektiv. Men att tidningar spekulerar fritt om motiv bakom mord och andra brott går emot allt vad pressetik innebär. När media agerar förstahandens domstol kan mycket gå fel. Det drabbar inte bara de misstänkta utan även deras anhöriga. Vid mordet på Anna Lindh 2004 anhölls och häktades en man som skäligen misstänkt. Trots att mannen endast var misstänkt enligt den lägre graden och att polis betonade att man arbetade med flera olika spår, publicerade tidningar mycket privata detaljer om mannen och en nyhetstjänst namngav mannen på sin hemsida. När mannen släpptes i samband med att polisen grep Mijailo Mijailovic blev kritiken mot tidningarna var mycket stark och man ifrågasatte relevansen i de detaljer som publicerats. Detta är ett tydligt exempel när media agerat felaktigt och hängt ut en oskyldig person som misstänkt för mord.

Pressforskaren Stig Hadenius menar dock att om man publicerar namn på personer som blivit dömda eller som misstänkts för brott kan man skydda allmänheten. Ett skäl till att publicera misstänkta brottslingars namn innan de blivit dömda är att det kan leda till fler vittnen. Enligt forskning vill allmänheten i större utsträckning än journaliskåren se publiceringar av misstänkta eller dömda brottslingars namn. ”Medierna diskuterar ständigt konsekvenserna av en publicering, men aldrig vad konsekvensen blir om man inte publicerar” säger Hadenius. Hans ord är tänkvärda och givetvis kan publicering av namn skydda allmänheten. Efterlyst i tv3 är ett lysande exempel då polisen har fått upplysningar om brott genom publicering av uppgifter och bilder på brottslingar. Att dömda sexualbrottslingar inte hängs ut med namn kan jag ibland bli väldigt upprörd över. Det känns som att man försöker skydda brottslingarna mer än offren och allmänheten. Men precis som Börje Hällström säger så kan nog inte allmänheten hantera sådan information och det finns en risk att människor tar lagen i egna händer. Det gäller att fundera över den skada publicering av namn kan medföra. Personen som har begått ett brott har kanske berövat sin rätt till offentligt skydd men man måste ta hänsyn till oskyldiga personer i sammanhanget såsom barn och anhöriga.

Medier bör vara försiktiga med att publicera namn på misstänkta brottslingar om risken finns att uppgifterna är felaktiga eller om det kan skada oskyldiga människor. I Spelreglerna för press, tv och radio står det ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges”. Det återstår att se hur långt massmedia är beredda att gå och om gränserna för etik kommer tänjas ytterligare med ett pressetiskt regelverk med stort tolkningsutrymme.

Källor

(Medierna 2009-01-31) Hämtad från: http://sverigesradio.se/sida/ljud/1576061

Häger, Björn. (2009). Reporter-en grundbok i journalistik. 1. Uppl. Stockholm: Nordstedts

 

 

Blogg A Nyhetsvärdering

Klockan är 19.00 en gråmulen tisdagskväll och jag sjunker ner i soffan lagom till Nyhetssändningen på TV4. Under den kommande halvtimmen får jag ta del av nyhetsinslag som berör aktuella händelser inom och utanför Sveriges gränser. Jag kan inte låta bli att fundera över den process av urval och värdering av nyheter som ligger bakom nyhetsrapporteringen. Hur beslutar man egentligen om vilka nyheter som ska få en plats i nyhetsflödet? Medierna har en stor inverkan på oss människor då de sorterar i nyhetsflödet och väljer vad som är en nyhet. Nyhetsvärdering är att utifrån olika faktor avgöra om en nyhetshändelse är värdefull nog att få utrymme i nyhetsflödet. Enligt Johansson (2004) finns det två föreställningar som är grundläggande för nyhetsvärdering. Den första föreställningen är vad medierna tror att människor vill ta del av och är ett marknadsstyrt sätt som uteslutande handlar om vad människor efterfrågar. Den andra föreställningen är normativ och handlar om vilka nyhetshändelser man anser människor bör ta del av. Enligt Hallin & Mancini (2004) ser styrsätten olika ut beroende på medier och nyhetsgenre. Det kan nämnas att medier såsom kvällstidningar har en större benägenhet att publicera nyheter som lockar läsare då de är beroende av att sälja många lösnummer. Detta i motsats till dagstidningar där prenumeranter utgör en stor del av läsarna.

En nyhetshändelse som prydde Expressens löpsedel under onsdagen den 12 februari var vår folkkära artist Alice Babs bortgång. Alice Babs avled under tisdagen, 90 år gammal efter en längre tids sjukdom/en lång tid med sjukdomen alzheimers. Under hennes sista tid fanns närmaste familjen och vännerna vid hennes sida.

Få nyhetshändelser lockar läsare så mycket som döda och skadade människor. ”Nyheter mäts i dödstal” menar Björn Häger.  Nyhetshändelsen om artistens bortgång berör många då hon har betytt mycket för människor i Sverige under en lång tid. Alice Babs har varit mycket populär, framförallt hos den äldre generationen och lämnar ett stort tomrum efter sig. Häger (2009) menar att vissa kända personer har ett högt nyhetsvärde då de faktiskt påverkar många människors liv. Han menar att förklaringen till detta är den illusion medierna skapat av de kända personerna som gör att de blir som familjemedlemmar och vänner.

En annan nyhet som pryder Expressens löp under onsdagen är att Petter Northug petas från fredagens 15 kilometer klassiskt. Efter ett krismöte natten till onsdag har nu beslutet kommit. I nuläget är det oklart om Northug kommer tävla mer under OS, allt beror på om han är i toppform.

Det har väl inte kunnat undgå någon att Vinter-OS i Sotji är i full gång. Nyhetsrapporteringarna från OS får stort massmedialt utrymme, sporter som annars aldrig uppmärksammas blir plötsligt stora nyheter. Det är något med sport, framförallt OS-sammanhang som får oss svenskar att gå samman som nation och känna gemenskap och stolthet över våra OS-hjältar. Detta förklarar antagligen varför Vinter-OS i Sotji får så mycket utrymme i nyhetsflödet i både press och television. Att denna nyhetshändelse värderas högt och hamnar på en av kvällstidningarnas löpsedlar kan förklaras av Hägers (2009) formel VINKELN som består av en rad olika faktorer. Ju fler faktorer en nyhetshändelse har ju större chans är det att det blir en stor nyhet.

Att Petter Northug har blivit petad från 15 kilometer klassiskt under Vinter-OS är av vikt för norska supportrar och skidintresserade. Det engagerar och berör många, inte bara norrmän utan sportintresserade i allmänhet. Nyheten kan klassas som icke normal då oväntad händelse under OS då den norska skidåkaren varit en av storfavoriterna och har fler medaljer än många. Trots det geografiska avståndet har nyhetshändelsen närhet då den både påverkar våra grannar i väst men också Sveriges landslags utsikter i det fortsatta vinter-OS. En mindre konflikt föreligger huruvida Northug ska eller inte ska åka mer under Vinter-OS och lämna plats för någon annan i laget. Nyhetshändelsen blir intressant då Petter Northug är en elitperson, en idrottsman på hög nivå som varit ett av de stora medaljhoppen i norska landslaget. Sporthändelsen är lättbegriplig och betraktas som nytt då beskedet kom efter krismötet under natten till onsdag.

Häger (2009) menar att ju fler människor som berörs av en nyhet, desto större nyhetsvärde. I ovan nämnda nyhetshändelser blir det tydligt att det är betydande att beröra människors känslor vid nyhetsvärdering. Bortgången av en folkkär artist och sporthändelser, framförall i OS-sammanhang tenderar att beröra många läsare och tittare. Detta är säkert förklaringen till att de två nämnda nyhetshändelserna har prytt Expressens förstasida under onsdagen. Dessa nyhetshändelser kan båda klassas som marknadsstyrd nyhetsvärdering då det är något kvällstidningen tror att svensk befolkningen vill ta del av och efterfrågar. Motiven bakom löpsedeln är ju att sälja så många lösnummer som möjligt.

Dagligen möts vi av nyhetshändelser, vissa större än andra. Nyhetsflödet förser oss med information om alltifrån dödskjutningar och naturkatastrofer till det senaste kändisskvallret. Det går att ifrågasätta huruvida den information vi får återspeglar den faktiska omvärld vi lever i för det sker ju trots allt en nyhetsvärdering hos varje redaktion. Någonstans sitter det en person som tar beslut om en nyhetshändelse är värd att publiceras i en tidning eller nyhetssändning. Det är upp till oss läsare och tittare, att med ett kritiskt öga granska de nyheter vi tar del av.

 

 

 

Källor

Hallin, D., & Mancini, P. (2004). Comparing Media Systems: Three Models of Media and Politics. New York City, NY: Cambridge University Press.

Häger, Björn. (2009). Reporter-en grundbok i journalistik. 1. Uppl. Stockholm: Nordstedts

Johansson, Bengt. (2008). Vid nyhetsdesken: En studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner. Hämtad från http://miun.diva-portal.org/smash/get/diva2:226990/FULLTEXT01.pdf