Flickan och skulden skriven av Katarina Wennstam, handlar om samhällets syn på våldtäkt. Även om det har gått 12 år sedan boken publicerades så verkar inte samhällets bild av våldtäkter förändrats särskilt mycket, även om en hel del har förändrats i lagstiftningen. I denna 200-sidor långa reportagebok redogör författaren för samhällets syn på kvinnliga våldtäktsoffer och hur de döms av samhällets normer och fördomar. Precis som titeln lyder inriktar sig författaren främst på skuldfrågan vid våldtäktsfall. Varför får kvinnan skulden för våldtäkten och inte förövaren? Varför anses det vara våldtäktsoffrets eget fel i vissa situationer? Varför ska det spela roll vad våldtäktsoffret har för kläder på sig?
”När Jonna vaknar i gryningen vet hon först inte var hon är. Den första tanken som slår henne är att hon är naken. Nästa tanke är att hon inte har kvar något pubeshår mellan benen. Inget alls. Sängen är grisig. Lakanen är nerspydda, det stinker kiss och är fortfarande blött. Kladdigt också. Och där är blod. Men inga kläder”
Bokens första kapitel Uppklädd och utmanande inleds med ett skönlitterärt stycke om sommarnatten då Jonna blev våldtagen på en fest. Författaren beskriver detaljerat miljön och Jonnas tankar och känslor när hon vaknar upp. Den fruktansvärda händelsen är gestaltad på ett levande sätt och väcker starka känslor hos mig som läsare. De skönlitterära styckena varvas med granskande reportage och fakta från bland annat intervjuer och rättegångar. Författaren blandar inlevelserik skönlitteratur, vilket gestaltar huvudpersonernas upplevelser och känslor, med faktagranskande journalistik i form av källor och etik. De skönlitterära styckena ger boken liv och inlevelse medan journalistikens faktagranskande gör den trovärdig. Således skulle jag beteckna Flickan och skulden som new journalism.
Marc
Weingarten definierar new journalism som “journalism that reads
like fiction and rings with the truth of reported fact”. Han menar att reportage, precis som all god journalistik bygger på
gedigen research och fotarbete, skillnaden är hur man framställer materialet
och skriver sin artikel. I new journalism används samma berättarteknik som
romanförfattare. Jan Gradwall menar att new
journalism är en möjlighet att få det bästa av två världar, litteraturens
inlevelseförmåga och journalistikens gedigna faktagranskande. I Flickan och skulden använder sig författaren av denna typ av skrivande. Den berättande
journalistiken förmedlar fakta på ett sätt som gör den mer levande och
engagerar mig som läsare. De detaljrika beskrivningarna i boken får mig att
leva mig in händelserna och väcker starka känslor hos mig.
Även om böcker har en friare form
av journalistik, en mer skönlitterär journalistik tycker jag att vissa krav
ändå bör ställas på sanning, källkritik och etik. Författaren till Flickan och skulden uppfyller dessa krav genom att hon använder sig av olika källor som
exempelvis intervjuer och domstolsbeslut. Man kan självklart ställa sig kritisk
till sanningshalten i boken. Stämmer citaten? Varför använder sig författaren
av fiktiva namn? Ett fall där trovärdigheten gick förlorad är boken Gömda skriven av Liza Marklund. Marklund fick mycket kritik för att berättelsen om den misshandlade huvudpersonen ”Mia” var påhittad. På bokens omslag står det att det är en sann historia men många hävdar att Marklund har förvanskat sanningen. Kanske skulle Marklund istället ha skrivit ”bygger på en sann historia” på omslaget för att inte förvirra läsarna. Var går egentligen gränsen mellan sanning och fiktion? Personligen anser jag att kritiken mot Marklund är något överdriven. Man måste se boken i sitt sammanhang, Marklund belyser ett viktigt samhällproblem precis som Wennstam i sin bok Flickan och skulden. Som Anders Sundelins skriver i Dagens Nyheter spelar det kanske inte sådan stor roll om det är new journalism eller inte. Det handlar kanske inte om de små detaljerna utan att författaren fångar känslor och upplevelser hos huvudpersonerna. Rädslan hos kvinnan som blir slagen och jagad av sin före detta man eller förnedringen hos tjejen som vaknar upp dagen efter hon blivit våldtagen. Naturligtvis kan förvanskning av sanningen och oklarheter skada journalistikens trovärdighet. Journalister borde kanske vara tydligare med vad som är verklighetsbaserat och vad som är fiktion.
Denna skönlitterära form av journalistik är viktig för journalister för att kunna gestalta händelser och känslor på ett levande sätt och som berör läsare. Det är något som både Wennström och Marklund har lyckats med i sina böcker. Det tog mig endast några timmar att läsa Flickan och skulden men boken kommer leva kvar hos mig länge för den berörde mig starkt och gjorde ett djupt intryck.
Källor
http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55Wennstam, Katarina, Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt (2002), Albert Bonniers Förlag
Hej Malin. Vilken intressant och gripande reportagebok du verkar har läst. Själv har jag inte läst den, men kommer absolut göra det nu. Det är en bra recension du har gjort av boken och jag gillade att du tog med citat från boken för att ge ett smakprov på vad boken handlar om. Du gör en bra redogörelse för varför boken ska klassas som New Journalism och vad denna typ utav journalistik handlar om. Bra jobbat!
SvaraRaderaHej Malin!
SvaraRaderaHåller med Sophia om att du har skrivit ett bra inlägg om reportageboken du läst. Ditt resonemang kring New Journalism ger en tydlig bild om varför Flickan och skulden passar in i den kategorin. Jag har inte läst samma bok som dig, har samma känsla kring att boken gick snabbt att läsa och att känslor och tankar som väcktes kommer finnas kvar inom en ett längre tag.
Angående Lisa Marklunds bok gömda och debatten kring den anser jag också att den upplevs en smula överdriven. Som du skriver kanske det skulle vara bättre om det på första sidan stod "bygger på en sann historia".
/Marie Ö